Liggat.

Sigge, den vedervärdige mannen från Söder, ringer sällskapssjuk och väcker mig. Årets första varma natt, han är tillfälligt i Göteborg, hemma hos ny flickvän i Majorna. Han får inte röka inomhus så han traskar ut i mörkret för ett postcoitalt bloss och lägger märke till att nån döpt gatan till Birger Jarlsgatan. Hans röst ekar i andra änden när jag får reda på att stumpen är dryga sjuttio meter och slutar i en tranformatorstation. Han låtsaskvider och går på om att vanhedra huvudstaden, och är detta ändå inte värre än om Stockholmarna…
”… döpt en vändcirkel i Sumpan till ”Kungsportsavenyn?” Försöker jag och pratar mer göteborgska än nånsin. Oartigt att kapa nåns skämt och jag ångrar mig genast, men jag skulle så gärna vilja somna om innan det är för sent.
Sigge själv är långt inne i en ny betraktelse om hur allt i själva verket hänger ihop. Gatunamn, hans skejtande flickväns dreadlocks, hans nya hörlurar. Vita små pluggar, ovanligt mjuk sladd, det blir alltid trassel och kan jag inte förstå hur underbart det är att saker spontant dras till varandra och... Långt där borta i Majorna, kvinnligt fniss i bakgrunden.
”Men Sigge… Inte vinka med den… Mitt på gatan, i bara kalsongerna.”
Exakt precis då faller hans tonläge så han får kämpa vidare med sin mörkaste Barry-White-röst. Nolltolerans för övertryck, minsta sak genom huvudet måste omedelbart ut genom munnen. Hans mobilbaryton svamlar bort mina drömmar om att vakna utvilad, mitt hopp om stressfri frukost, kaffe, nyborstade tänder, slippa missa bussen…
”Och så konstigt dom pratar. Dom säger ju aldrig ’ligga med’ nuförtiden. Bara ’ligga’. Inget ’med någon’. Bara ’ligga’. Men dom säger fortfarande ’legat’, det måste ju vara fel. I så fall borde det ju böjas ’liggat’, precis som…”.
Jag är nu klarvaken och lite orolig för att Sigges nya flickvän ska vara född på nittiotalet. Den nyknullade grammatikfetischisten fortsätter nattpredika om att ingen borde bli arg för att handsfree:n virat ihop sig. Jag måste komma ihåg att det är grunden till allt, tonåringars slingertungor, arvsanlagen som skulle skadas om dom vore utsträckta istället för tätt packade i virvlande spiraler. Havsanemoner och sjöormar och på samma sätt med vattens ytspänning som med vintergatans slingrande armar av supernovaexplosioner. Hånglande bläckfiskar rullar fram som flaxande brödrostar över den stjärnklara natten borta i min ände medan Sigge lägger nånslags rytm till sin text… in… ut… in… ut…
Jag vaknar av fiskmåsar och skiter i kaffe och märker gula hinnan på tänderna medan jag springer nerför trapporna. I gengäld hinner jag faktiskt med bussen. När vi skakar förbi Brunnsparken i tisdagsdugget hör jag barnet närmast fråga mamma för femte gången hur fåglar kan flyga när det regnar, varför inte vingarna blir lika tunga som en dunjacka, dom borde ju trilla… mamma, mamma, varför faller dom inte, dom blöta…
Sigges teori räcker till varför vingfjädrarna flikar in i varandra, fingerkrokande fjäder på fjäder som en platt kaka av lyftkraft, enade vi stå, söndrade vi falla, men det är ingen idé. Jag har inte baryton nog.
Fast han har faktiskt rätt, det borde verkligen heta ”liggat”. Men jag misstänker att jag inte ska säga det till barnet.

Publicerad i bl a GFT 2006-09-02